Älska dig själv med hull och utan hår ??

Lugnet, värmen och den medelålders rondören fick mig att tänka på en kramgo björn. Den finländska brytningen gjorde också sitt till. Jag vet inte om det är alla muminsagor som jag läste som barn men finlandssvenskan gör mig alltid behagligt rofylld.

Men det fanns också något skyggt hos honom. En blygsel som gjorde att han tittade ner när han sagt något roligt och sedan dolde munnen med handen när det egna skrattet välde fram. Gester som väckte min ömhet. Inte bara för att han, där och då, blottade sin egen sårbarhet utan också för att han lyckades beröra min egen.

Precis som Rolf hade även jag svårt att ta plats. Och precis som Rolf dolde jag sådant i mitt utseende som jag skämdes för. De nerbitna naglarna, den stora munnen och den breda rumpan. Ett smusslande som gjorde att jag ofta satt på händerna, aldrig log på foton och sällan bar jeans. 

Att gömma undan sådant vi skäms för får inte skammen att minska. Snarare tvärtom. Skammen växer i mörker eftersom själva döljandet ökar känslan av att vara sämre, fulare eller mindre värd. För att våga lyfta fram det som är oskönt, fel och dåligt inom oss behöver vi först tända ljuset. Ingen vågar ju gå ner i en mörk källare utan någon form av ljus, eller hur? Detta ljus är vår förståelse för att ingen är felfri, utan fläckar eller skav. Att allt det som brister gör oss mänskliga och behöver hållas om istället för att kastas bort.

Låt därför en del av den kärlek som du vill förmedla denna valentindag även nå dina mörkaste vrår. Håll om det som är skört, smek det som gör ont och se det vackra i det som är snett. För det är med den ömheten som du kommer att kunna älska dig själv med hull och utan hår.

Med värme?
Marie

P.S. Rolf var min kollega då jag, på 90-talet, jobbade på Nämndemansgårdens behandlingshem för drogberoende. Han var en fin människa och oerhört uppskattad som alkoholterapeut.